Hanna och jag sätter oss i bilen, radion slås på där rockklassiker spelas. Den pågående låten ebbar ut och en ny låt presenteras, Twisted sister. Jaha tänker jag, tittar ner på min högra hand där jag håller en Twister, och sedan en blick till vänster där min syster sitter, detta låter lovande!

Tidigare under dagen var jag och fixade det efterlängtade apotekskortet (hur nu ett kort där man oftast handlar dyra mediciner osv kan kännas så bra.) Det tog ungefär sju sekunder så jag förstår inte varför det dröjt flera år för mig att fixa.. Inne på apoteket är det alltid en speciell stämning. Om man bortser från de äldre som sitter och väntar på sin tur till recepthämtningen, hostningar o snörvlingar från alla håll och barnen som gråter och nyser på varorna så tycker jag att det ändå finns en positivt speciell stämning där inne. Jag vet inte riktigt vad, kanske är det lugnet, att ärenden dit känns viktiga eller att produkterna känns rena (vilket är lustigt att ens tänka eftersom just apoteket troligtvis är ett av de allmänna ställena som kan tänkas innehålla högst smittorisk, förutom sjukhus)
Iallafall så frågade jag kvinnan i kassan om det gick att fixa apotekskortet, vilket inte var några problem. Jag skulle bara fylla i ett formulär så var de klart! Samtidigt som hon räcker över pappret till mig så frågar hon "har du småbarn?"  Jag har för mig att jag väntade en sekund eller två innan jag svarar med en härlig känsla att, nej det hade jag inte.
Jag blev glad. Inte för att jag inte har några barn utan för att hon såg mig utan att döma. Och som Johanna och jag funderade, så kanske nästa fråga efter att ha blivit tillfrågad ett antal gånger om man är 18, kanske är just denna?