Nu har det snart gått tre veckor sedan vår finaste Ronja fick den sövande sprutan.
Helt plötsligt blev hon sjuk. Väldigt, väldigt sjuk. Så dålig att det inte fanns någon annan utväg. Det var konstigt, så mycket känslor som kom.
Jag mådde piss, kändes ungefär som om hela min värld stannade till en stund och jag visste inte vad jag skulle göra när jag förstod att jag aldrig mer skulle få träffa henne.
Bara det att höra hennes svans slå emot stolsben/väggar/mina ben, höra hennes tassar emot golvet. Få åka en sväng med henne i bilen, promenera eller att få hennes välkomnande när man kommer hem och öppnar dörren, då en superglad tjej kommer springandes i galet hög fart emot en så man instinktivt viker undan för att undvika en kollision...att se henne söka de soligaste platserna både ute och inomhus, hennes glädje att hoppa runt i snön eller se henne lyckligt springa runt i skogen en höstdag.

Jag trodde aldrig mer att jag skulle få se henne.
Men hon finns kvar, på sätt och vis.
Jag hör hennes tassar emot golvet, jag tycker mig se henne runt omkring mig. När jag öppnar ytterdörren har jag redan förberett mig på att vika undan för att undvika att kollidera med henne. Och när jag tar steget in i köket söker blicken som vanligt emot stället där Ronja alltid haft sin egen plats.
Otroligt så många minnen det finns med henne, hon är underbar och de finns inga ord som riktigt kan beskriva vad hon har betytt för oss. Vilken tur vi haft som har fått ha henne, en hund som vi verkligen älskar. Fantastisk.
Kommer alltid minnas dig.

Nu har det snart gått två veckor sedan mamma fyllde..och idag var det öppet hus. Mycket folk, mycket tårtor och mycket kul:) 
Grattis, du är den finaste mamma man kan tänka sig!