Hansons I will come to you spelas och plötsligt dyker den där känslan upp som jag haft just densamma, fjorton år tidigare. De stora idolerna för kompisarna och mig, vi samlade affischer och brocher, allt möjligt där de var med. Vi tillochmed fotade affischerna i hopp om att det skulle se ut som vi träffat bröderna i verkligheten..vilket gav en liten besvikelse när framkallningen var klar. Tvärt emot det vi tänkt, såg precis ut som om det satt upptejpat på en vägg, och blixten mot det glansiga pappret gjorde att det glänste i deras ansikten. Men det gjorde inte så mycket, musiken var lika bra för det och jag var fortfarande minst lika kär i trummisen.
Nästa gång ska jag köra utan blixt.