Hanna och jag sätter oss i bilen, radion slås på där rockklassiker spelas. Den pågående låten ebbar ut och en ny låt presenteras, Twisted sister. Jaha tänker jag, tittar ner på min högra hand där jag håller en Twister, och sedan en blick till vänster där min syster sitter, detta låter lovande!

Tidigare under dagen var jag och fixade det efterlängtade apotekskortet (hur nu ett kort där man oftast handlar dyra mediciner osv kan kännas så bra.) Det tog ungefär sju sekunder så jag förstår inte varför det dröjt flera år för mig att fixa.. Inne på apoteket är det alltid en speciell stämning. Om man bortser från de äldre som sitter och väntar på sin tur till recepthämtningen, hostningar o snörvlingar från alla håll och barnen som gråter och nyser på varorna så tycker jag att det ändå finns en positivt speciell stämning där inne. Jag vet inte riktigt vad, kanske är det lugnet, att ärenden dit känns viktiga eller att produkterna känns rena (vilket är lustigt att ens tänka eftersom just apoteket troligtvis är ett av de allmänna ställena som kan tänkas innehålla högst smittorisk, förutom sjukhus)
Iallafall så frågade jag kvinnan i kassan om det gick att fixa apotekskortet, vilket inte var några problem. Jag skulle bara fylla i ett formulär så var de klart! Samtidigt som hon räcker över pappret till mig så frågar hon "har du småbarn?"  Jag har för mig att jag väntade en sekund eller två innan jag svarar med en härlig känsla att, nej det hade jag inte.
Jag blev glad. Inte för att jag inte har några barn utan för att hon såg mig utan att döma. Och som Johanna och jag funderade, så kanske nästa fråga efter att ha blivit tillfrågad ett antal gånger om man är 18, kanske är just denna?

Spontan kväll i all ära!

---

..och ursäkta att jag hör av mig

Jag sitter på ett cafe inne i stan

Samma som du satt på när jag hittade dig

Eller var det du som såg mig?

Inatt kommer jag sova på en parkbänk

Under öppen stjärnhimmel

Samma som vi kollade på i fjol, sommaren, dagen för precis  ett år sedan

Då vi önskade att...
Jag är där om du är här

Så kanske vi ses som vi brukade

Bara sättet att prata

Eller hur vi var tysta, att känna varandra genom att lyssna

Vi var så duktiga på att höra det som inte blev sagt

Jag väntar under trädet, tror det är en lönn

Där bladen är stora som stjärnan som föll, då vi önskade att...

Där under bladen får jag min sömn

Ingen rädsla för du är här

Finns heller ingen oro för ja är där
För vi önskade att...

---

Jag var just på väg att sätta mig vid datorn då brorsan ropar Mamma mammaaa! Utan svara säger han till mig i nästan viskande ton. Du får ta emot dom, du får.. de kommer några hit! De är några random.. tanter! Jag kikar försiktigt ut genom fönstret och får syn på två äldre damer som jag direkt kopplar ihop med Jehovas vittnen. Både brorsan och jag backar instinktivt några steg bort från fönstret och låtsas, skrattandes o smått genant, att ingen är hemma. (Larvigt? jo kanske det men det var det värt.) Hunden skäller för fullt för att meddela oss att någon är här. Efter en stund ger de två damerna upp, vänder på klacken sätter sig i bilen och kör hundra meter upp för backen och stannar hos våra grannar. Jag kan inte låta bli att fundera om grannarna, som är ett äldre par över 80 år skulle få för sig att göra likadant som vi.. fast jag tror istället de bjuder in dem på fika.

Jag minns en gång för ungefär ett år sedan. Jag var ensam hemma en dag då en tant kom körandes in på vår gård i en liten blågrön bil och knackade på. Jag öppnade dörren och sen var jag fast i ett ensidigt samtal där jag inte hann mer än att klämma in ett mm och ett okej.. då och då. Jag tyckte nästan synd om tanten som var så full av information och som stod och föreläste för mig som bara hörde orden svischa förbi. Men hon gav mig ju ingen chans att säga att jag inte var intresserad, istället satte hon en broschyr i min hand och pratade tills hon va tömd på luft. Jag hoppas nästan att de damerna som nyss var här faktiskt var här av samma anledning som då, även fast jag fortfarande är lika lite intresserad. För de skulle vara lite synd om dom kom för en annan anledning och vi bara struntade i dom eftersom dom såg ut som de andra..

Just nu har jag gjort ett val- jag ska skriva här. Den första frågan är nog vad man ska skriva om.. måånga ämnen finns det och nästan lika många är det säkert någon som skriver om. Jag är säker på att flera andra använder så gott som samma ord och liknande meningar som jag men det som skiljer sig är att detta blir en sanning från mitt håll, utifrån vad jag har varit med om och har framför mig. Jag har alltid tyckt om att skriva och försöka uttrycka mig så, men jag har märkt att min glädje att få bestämma över vilka ord jag ska använda har börjat försvinna mer och mer pga olika saker.. Jag har ett osynligt mål med det här, jag ska se om jag kan få tillbaka liknande känsla som jag vet att jag tidigare haft. Kanske tar det tid, men bara vetskapen att det här är ett ställe där jag kan skriva som jag känner ska nog peppa upp alltsammans..förhoppningsvis! :)

För ungefär två år sedan var det dags för mig att ta studenten. Tanken att fortsätta plugga direkt efter hade såklart funnits men så gott som bara flygit förbi för att istället ersättas av tankar på jobb eller kanske en kommande resa 'för att få se världen..eller bara träffa mina kusiner o vänner runt om i Sverige'. Ett par månader innan studenten skulle äga rum kallade skolans syo oss som gick sista året till en samling för att informera om våra möjligheter framöver. Jag som redan hade koll på vart åt mitt närmaste år skulle ägnas åt lyssnade bara lite halvt fram tills jag hörde hennes röst säga "..eller varför inte teckenspråksutbildningen på Strömbäcks folkhögskola.." Där vaknade jag till! Och utan att egentligen tänka efter något närmare letade jag upp en anskningsblankett, kollade upp vad som behövdes och skrev mitt personliga brev om varför jag ville läsa just detta. En ansökan, ett personligt brev, ett kuvärt och två frimärken senare var det postat. Kanske ska jag tillägga att jag flera år tidigare, under lågstadiet hade turen och fick kontakt med teckenspråket då min dåvarande lärares dotter som är döv kom på besök till klassen. Detta besök är inte så luddigt som det kanske borde vara och alfabetet sitter på någotvis kvar i händerna, utan att jag ägnat det någon tid under åren- fram tills för två år sedan. En dag låg ett kuvert i brevlådan, det var adresserat och hade loggan från Strömbäcks..Jag kom in!!
Jag vet fortfarade inte riktigt vad det var som fick mig att söka, mer än att jag följde känslan i mig och det är jag riktigt tacksam över. Nu börjar det närma sig slutet på det andra året, de har gått oerhört snabbt!
Självklart har det till och från gått upp och ner, vissa dagar är lättare än andra men det är som det mesta annat, tanken har vandrat mellan klar till oklar o tillbaka men jag har haft det riktigt roligt och fått träffa underbara människor. Appropå underbara människor så måste jag påminna att du är Lyx Jenni! Jag är säker på att jag kommer sakna många av er och även hela grejen med vad det innebar att plugga på Strömbäck (internat, vänner,morgonpromenader, fantastisk frukost, caf'ekvällar mm..) så känner jag att jag är klart med just detta som det är nu, däremot är jag inte klar med teckenspråket. Det är något som jag alltid kommer ha med mig och drömmen att få jobba med det finns fortfarande kvar. Jag ska bara hitta mitt sätt.

Jag har en längtan i mig. En längtan efter något som jag ännu inte vet vad. Men om känslan i mig är rätt så kommer jag finna detta förr eller senare. Jag vill se det från ytterligare ett perspektiv.. kanske med hjälp genom ett jobb, en resa eller något helt annat. 
Jag tror på känslan och perspektivet.