Tusen tack Andrea!
Så underbart härligt det var att få syn på det stora, gröna paketet. Boken var jag beredd på, och sen den där ’lilla saken’som du pratade om att skicka med, men som inte alls var så liten –det gjorde min dag:) Ett brev, värmeljus med vaniljdoft och din tavla. Fy vad bra du är!
Ljusen ligger just nu i en skål, i väntan på att lysa upp mina kvällar, boken väntar på att öppnas, tavlan ska jag hitta en bra plats åt och brevet tänkter jag alldeles straxt läsa en gång till.

Kvällen spenderades ute på Strömbäck tillsammans med Flintafolket, och det va så härligt att träffa alla igen!=) Det var väl egentligen tack vare att Jenni fyllde år, som Johanna och jag bestämde oss för att överraska henne genom att åka dit med en bukett vita rosor och lite fika. De lixom pirrade i magen när vi var påväg dit och jag längtade efter att komma  tillbaka. Kan ju faktiskt erkänna att jag hade svårt att släppa taget om Jenni när vi skulle åka därifrån, ville som nästan gå in i mitt gamla rum o stanna där. Men klockan hann bli ganska mycket och det väntade en tidig morgon dagen efter så tillslut slet vi oss därifrån. Påväg hem i mörkret kände jag en härlig känsla i hela kroppen, det här borde jag ha gjort för länge sedan för jag förstod hur mycket jag saknat er!

---

En annan kväll.

En doft utav bränd riskudde..jammi!
Hm.
Det skulle ju fungera i ugn, och jag har testat att värma så förut. Det var ioförsig då i en vanlig ugn och ingen mini, som påminner om en micro fast ändå är en ugn.. måste varit därför.
När jag tänker efter lite mer så äre nog inte så konstigt eftersom de där varma slangarna uppe o nere kommer rätt nära själva riskudden. Och jag hade nog lite tur som fick för mig att kika till den nästan direkt, för att då se hur röken sipprade ut.. Kudden hade börjat skifta färg och det doftade inte precis lika gott som när jag en halvtimme tidigare tinat upp ett par vaniljbullar.
Nu ska jag trolla bort stanken,fönstrena står på vid gavel och jag ska just precis nu ladda rökelsen och vaniljljusen, (Tusen tack igen!)

Jag blev så lycklig när jag såg bilden av oss för fleraflera år sedan springandes längs Högbergsgatans trottoar, fram till”76A” där jag slår in koden och knuffar upp den tunga mörkbruna porten, som blivit nästintill stekande het av dagens sol. Vi joggar upp i den marmorfärgade stentrappan tills halva trappan är nådd. Där ställer vi oss och kikar ut över bakgården för att räkna alla luftballonger vi ser uppe på himlen. En del föreställande cocacola burkar och GBgubben, andra är bara färgglada tygstycken. Så himla många! Efter att ha räknat två gånger, för att vara säker på att vi fått med alla laddar vi och springer vidare, hela vägen upp till 5.e och sista våningen. Nu ser vi över taken på Söder och ballongerna i luften har blivit fler. De kryllar av dom och vi tappar räkningen gång på gång. Solen är påväg ner, himlen börjar bli rosa, det är fortfarande ljust ute. En riktig sommarkväll på söder, precis som det ska vara.

Jag längtar!
~
Andrea..var det ett riktigt vad, det där med luftballongsresan innan 35?
höjder är inte min starka sida.

---